Jag kom hit med en nervositet, beslutsamhet och spänning i kroppen, och lämnar Tokyo med ca 270 timmer med svätt, smärta och enormt mycket glädje.

Som många kanske förstår så var jag ganska nervös när jag landade på Narita för nästan tre månader sedan. Jag kände att jag inte enbart åkte hit som Daniel utan även som en representat för svensk kyokushin. Med en tillbakablick så kan jag åka hem med rak rygg och gott samvete.

Det är enormt svårt för mig att skriva en sammanfatting om mina upplevelers just nu, det är så otroligt mycket kännslor i kroppen för tillfället. Det är med mycket sorg jag kommer att säga ”hej då” åt So-Honbu ikväll. 
Det har länge varit en dröm för mig att åka till Japan och träna, nu har jag gjort det.

Denna bild är en bra sammanfattning för tillfället.

Det har varit mycket på sista tiden, inte bara mycke träning utan det ska bjudas på mat, det ska shoppas en del, och utforska det man inte har sätt tidigare under dom har snart tre månaderna.

Jag har utmanat samtliga på So-Honbu på Roller Coaster på söndag, många har sagt att dom vägrar. Det jag har sagt är att alla måste visa san kyokushin spirrit =) vi får se hur det kommer att sluta.

Idag på träning gav dom mig en utmaning, jag fick veta att jag ska vara med i nån typ av katatävling. Dom kommer i alla fall få ett gott skratt=) Jag har tre kater att välja på: 1. Gekisai Sho 2. Seienchin 3. Seipai
Jag vet inte riktigt hur detta ska gå=) Kan ju säga att ingen av dom är jag duktig på. Jag kanske ska ställa upp på Kata A på RM =)

Vädret här har varit helt underbart den sista tiden, nu är det sommar i alla fall med svenska mått sätt 25 grader å sol, det är härligt tycker jag. Nu hoppas jag bara att våren och sommaren är på ingående när jag kommer hem.

Det är svårt att riktigt säga vad höjdpungten var, mycket bra kännsla på träningen, en helt sjuk roller coaster, grymma fighter på tuneringen eller om det var middagarna man har ätit.

Jag kan börja med fredagen, det var ett riktigt hårt kumite pass, kännslan man får varje gång man känner att man har lärt sig något, det är väl till stor del den kännslan man är ute efter. Små detaljer kan göra mycket för kännslan och utgången på en fight.

I lödags var planerna att inte träna, men vad säger man om man vill träna ett pass på kvällen, ”varför inte”
Innan kvällen så skulle jag och bröderna Nordenstam på en turr i nöjesfältesn träsk.
Vi såg på håll något som skulle kunna vara en lugn och fin start, efter övervägande kom vi fram till att vi vägde lite för mycket för att alla tre skulle rymmas i samma korg. Bröderna tog en och jag tog en egen. När jag kände hur vinden tog tag i denna lilla korg på ca 60 meters höjd och bara ett litet galler som var av japansk standard, en tvärhand hög kännde jag hur benen började darra, vin utsikt var det i alla fall.
Vi byggde på spänningen med lite andra karuseller med lite god fika, höjdpunkten och skräckupplevelsen skulle bli avslutingen på en fantastisk dag. Thunder Dolphin var namnet, Högsta punkt 80,5 meter, Hastighet 127km/h, 4,39G
David som aldrig hade åkt berg och dalbana förut skulle få göra sin debut i denna.

Spänningen var påtaglig i kön, jag tror vi alla var en aning nervösa, mensamtidigt vältigt taggad på att få utsätta kroppen för något onormalt.

Det helade började med att åka 80 uppåt, som kändes som en evighet efter denna evighet såg man till slut rälsen och det hela kunde börja på allvar, fy fasen vilken fart, helt galet. Efter åkturen och jag klev av kännde det som om hela kroppen bara skakade. Om ni någon gången har vägarna förbi Tokyo leta rätt på Tokyo Dome och ta en tur.

Så blev det även träning denna underbara dag, med en början kände det ganska tugnt men som många gånger för så kom jag igång efter en stund in på passet.

Söndag upp före kl 06:00 för att möta upp gänget på So-Honbu, dags för tävling.
Det var en ganska stor tävlning, med några riktigt vassa fighters, (jag och namn funkar liksom inte)
Förra årets vinnare i All japan open -70 även utagen till World cup var nog den känndaste, även Sam Gilbert från australien var med.
Semifinalen gick mot denna lättviktare  och en 17 åring en fantastisk match när 17 åringen till slut vann efter domslut, han var klart den hungrigaste av dom. 
Den som var väligt roligt att se är hur väl det det syns vem som är deras sensei, såg några kopior från riktigt stora fighters, men som en kopia kommer man aldrig att bli bäst.

Efter tävlingen blev det middag, många var väldigt trötta så det slutade med att det bara var jag, Sunakawa-Sensei och Sano-Senpai som stannade kvar och pratade, jag frågade lite om Ishi-shihan, om hur skillnaden är nu med när han var hos dem.
 Det är påtagligt hur ortoligt älskade och hur mycket han betydde för dem båda. Hur dom försöker föra vidare sättet att instruera som Shihan har lärt dom. 
När jag nämde för dom hur skicklig dom är på att förmedla kännslan av hur en teknik ska vara så tackade dom shihan för det.

Nu är det så att det är 16 dagar kvar innan jag tar flygen hem, det känns både bra och tråkigt att snart måste lämna detta underbara levene som jag har haft i snart tre månader.

I lördags vaknade jag tidigt av tvättmaskinen som gick på högvarv, jag förstår inte varför vissa ska börja tvätta kl sex på morgonen. Efter ett kort men intensivt träningspass skulle jag träffa mamma för att åka ut på sighteesing, tanken var att vi skulle ut på ett tempel som vi aldrig hittade i stället tillbringade vi i en massa affärer där min mor blev lyrisk, pärlor och åter pärlor, tillslut gick jag och åt och hon fick fortsätta sitt shoppande.

På kvällen fick hon följa med mig till So-Honbu och titta på under ett träningspass, jag föreslog att hon skulle ta på sig en gi och vara med, då hade vi alla fått oss ett gott skratt=)
Efter ett pass med lite blandad träning så gick vi alla ut och åt på samma ställe som varje lördag.
Skratten som vi skulle ha fått om min mamma skulle tagit på sig en gi fick vi när vi skulle börja äta, inga bestick fanns, det blev att äta med pinnar som inte riktigt var hennes specialitet.
Vi alla hadde en mycket trevlig kväll med mycket god mat.

Som vanligt på helgen blev jag väckt av denna tvättmaskin, ååååå jag blir galen.
Det blev trotts detta en mycket bra dag, med ett pass på So-Honbu på dagen.

Strax efter kl 13 skulle jag träffa mamma, men under nästan en timme lekte vi kurra gömma.

Till slutt så hittade vi åt varandra och åkte till en av dom största parkerna i Tokyo. Det blev besök på The National Museum of Moderna Art, det fanns mycket skumma målningar som ingen av oss tilltalade,  så var det en målning som var något så otroligt vacker som vi båda föll för.
Vad gör man på en park om inte titta på blommor?

Jag nämde för Kobayashi-Sensei om att en vecka efter jag kommer hem till sverige ska jag ställa upp på RM, och har dessutom tagit beslutet att gå upp från lättvikt till mellanvikt.
Vi satt och pratade lite om just det, skillnaden mellan lättvikt och mellanvikt. Hur jag ska träna under denna månad som är kvar.

Detta var det ”dummaste” jag har gjort=) Han sa ”stamina and speed is very importat” Så den senaste veckan har all träning under dagarna varit just detta, fruktansvärda pass, jag har mått rent ut sagt pyton efter passen. Så även första passet idag, det kändes trotts allt riktigt bra.
Så till kvällens pass, direkt när passet började kände jag att huvudet inte var med, det gick inte att fokusera, kombinationerna vi gjorde blev galet fel, ingenting stämde. Med över en timme med övningar var det dags för 40 min sparring. Dom första 20 min fick jag så mycket stryk som jag nog aldrig har varit med om, men så helt plöttsligt när jag var som tröttast och hade som mest ont i kroppen hände nått. Synen blev skarpare, fotarbetet stämde, slag och sparkar satt där dom skulle och helt plöttsligt så var jag den som var den piggaste. Träffarna som mina träninsgskamrater träffade kändes inte längre, allt bara flöt på.

Efter sparringen och passet, satte vi oss ner för att meditera i 10 min. Efter detta kändes kroppen lugn och huvudet inte alls lika tungt som den gjorde före passet.

Nu är det bara att se hur kroppen mår imorgon.

”Speed is very dangerous, if you want  to win the fight, you must have it”

Uppdateringen på bloggen sker inte lika ofta längre, detta beror till stor del av att jag inte har kommit på något att skriva om, även att jag har blivit betydligt tröttare på kvällarna efter träningen.
För ni som läser denna blogg,  kan jag tänka mig att det skulle bli mycket tråkigt att varje dag läsa om min träning, det sker inte så mycket mer av spännande karaktär.

I onsdags fick jag besök av min kära mor, hon hade väl inget för sig , så hon tänkte väl att åka till Tokyo för att träffa sin son är väl ingen dum idé. Jag tog med hon på en shoppingtur och besökte en park. Hon hade tagit med sig det dåliga vädret från kalla sverige, vi fick besöka en mycket fin park men svart himmel som bakrund.

På kvällen blev jag bjuden på middag, en mycket trevlig sådan trotts att jag inte förstod så mycket av samtalen som pågick, men jag skrattade när dom skrattade, något roligt måste det ha varit=) Jag pratade mycket med en av dom tränandes pappa. Han hade bott större delen av sitt liv i europa så hans engelska var det inget fel på. Det var även han som betalade hela kallaset.

På Tisdag får jag och Japan besök av två bröder från lycksele, det ser jag fram emot. Det har blivit rena invartionen av svenskar här på sistone.

I och med att det går lite tyngre nu så är humorn ett mycket viktigt inslag för mig just nu, detta är en favorit.
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=1595571&BroadcastDate=&IsBlock=

Som jag har skrivit tidigare var det en turnering i fredags med diverse festligheter på kvällen.

På lördangen var det ganska lungt var bara ute och tog mig lite frisk luft och försökte sammla krafterna tills kvällens pass. Det var en mycket speciell kväll som jag alltid kommer att komma ihåg, när träningen började fick jag mitt bruna bälte av Sunakawa -Sensei och efter detta så var det dags att fira för andra gången. Det ligger en mycket bra restaurang intill So-Honbu som vi gick till, vi fick in olika rätter i små skålar.
Jag smakade något från en skål å sa ”detta var gott vad är det”, var av en tog sig runt magen å sa ”stomach” det var helt plöttsligt inte lika gott längre=)

På söndags morgon var jag lite sliten efter festligheterna kvällen innan, jag gick segt till t-banan för att träna mitt första pass kl 10:30 det blev som tur var inte allt för fysiskt så det gick ganska bra. Efter passet så strosade jag runt bland smågator.
Kl 16:30 skulle vi grabbar ha ett fightingpass för dom två som graderade till 1:a respektive 2:a dan, efter detta hårda pass så åkte vi till en av dom bästa restaurangerna jag har varit på sedan jag kom hit.
Vi grillade vår egen mat vid bordet mycket, mycket gott, och för bara 5000yen kunde vi under tre timmar äta och dricka hur mycket vi ville.
Under dom timmarna fick jag höra mycke historier som jag kanske berättar för er någon gång=)
Så skulle jag hålla tal, började en fras på japanska till allas glädje och jubel,  men fick tyvärr övergå till engelska.
Efter all mat och drick tyckte jag att det var bäst för mig att återvända hem, medans många fortsatte festen. Det var ett mycket klokt beslut av mig eftersom kl 07:00 ringde klockan och bara att börja den nya veckan med att träna.

Men den stora höjdpunkten var när en av dom killar jag tränar med vann.

En mycket glad men utpumpad Koi (reservation för stavningen) efter segern i sin klass. Jag vet inte exakt hur klassindelningarn var. Han är 17 år och har en mycket bra teknik en fruktansvärd speed på slagen. Det var hans förmåga att ta ut sig maximalt som gjorde att han stog som segrare.

Efter hans seger blev det en festmåltid för hans ära.

Detta får mig att inse hur otroligt viktigt det är för Sensi’s och senpai’s att visa uppskatting till deras elever som gjort något bra. All framgång som eleverna gör är även en framgång för dem.

Jag tycker att det är något som vi instruktöre bör reflektera över, visar vi uppskattning till våra elever? För mig är det i alla fall mycket viktigt och hoppas att jag visar det för er.

Jag kommer att skänka min tanke till David som ställer upp på Shokai Cup idag Lördag, jag hoppas att det går bra för dig. Det är tråkigt att jag inte kunnde följa med och hjälpa dig, du kommer att få stor hjälp av Senpai Oualid =)
Jag har hört att du har fått hjälp i umeå med vissa saker, det är bra.
Ni som vet hur det går, HÖR AV ER!!!

Jag steg upp kl sex på morgonen för att möta upp gänget, det var dags för tävling. Nu är kl 23 och jag har precis kommit hem, varken ögonen eller huvudet hänger med, detaljer och lite bilder dyker upp när det har blivit ett nytt dygn för mig.

Jag kom hem till mitt lilla näste strax efter 24:00 igår, då hade jag genomfört närmare 6 timmars träning den dagen. Kroppen hade fått något som den tidigare aldrig varit med om lika så det mentala, det kändes som att musklerna hade överhettats och oljan var slut. Jag tappade upp ett iskallt bad och med en röst som skrek i mitt huvud ”vad fan håller du på med” klev jag ner i badkaret och kylde ner mig. Om detta var bra? Jag tror det, värken försvann och ersattes med en domnande känsla.

Jag satte mig framför datorn och funderade, ”vart får jag drivkraften ifrån att ha detta som en livsstil?”

När ett förfärligt ljud väckte mig från ett underbart tillstånd insåg jag att det är en ny dag och med ny dag innebär ny träning, när jag försökte kliva ur sängen var det som om någon höll fast mig och viskade ”ligg kvar, bara idag, ligg kvar” men så var det det en röd gubbe med horn och treudd som fick mig att kliva ur sängen och på med kläder för att löpträna.

Vad är det för någont som driver en till detta?

Efter sedan ytterligare två pass så sitter jag i mitt näste och har kommit fram till svaren på frågorna.
Vad det är?
Det håller jag för mig själv, ni får själv söka svaret.