16 dagar kvar!

Efter en sådan helg jag har varit med om vill jag bara inte åke hem.

Det är svårt att riktigt säga vad höjdpungten var, mycket bra kännsla på träningen, en helt sjuk roller coaster, grymma fighter på tuneringen eller om det var middagarna man har ätit.

Jag kan börja med fredagen, det var ett riktigt hårt kumite pass, kännslan man får varje gång man känner att man har lärt sig något, det är väl till stor del den kännslan man är ute efter. Små detaljer kan göra mycket för kännslan och utgången på en fight.

I lödags var planerna att inte träna, men vad säger man om man vill träna ett pass på kvällen, “varför inte”
Innan kvällen så skulle jag och bröderna Nordenstam på en turr i nöjesfältesn träsk.
Vi såg på håll något som skulle kunna vara en lugn och fin start, efter övervägande kom vi fram till att vi vägde lite för mycket för att alla tre skulle rymmas i samma korg. Bröderna tog en och jag tog en egen. När jag kände hur vinden tog tag i denna lilla korg på ca 60 meters höjd och bara ett litet galler som var av japansk standard, en tvärhand hög kännde jag hur benen började darra, vin utsikt var det i alla fall.
Vi byggde på spänningen med lite andra karuseller med lite god fika, höjdpunkten och skräckupplevelsen skulle bli avslutingen på en fantastisk dag. Thunder Dolphin var namnet, Högsta punkt 80,5 meter, Hastighet 127km/h, 4,39G
David som aldrig hade åkt berg och dalbana förut skulle få göra sin debut i denna.

Spänningen var påtaglig i kön, jag tror vi alla var en aning nervösa, mensamtidigt vältigt taggad på att få utsätta kroppen för något onormalt.

Det helade började med att åka 80 uppåt, som kändes som en evighet efter denna evighet såg man till slut rälsen och det hela kunde börja på allvar, fy fasen vilken fart, helt galet. Efter åkturen och jag klev av kännde det som om hela kroppen bara skakade. Om ni någon gången har vägarna förbi Tokyo leta rätt på Tokyo Dome och ta en tur.

Så blev det även träning denna underbara dag, med en början kände det ganska tugnt men som många gånger för så kom jag igång efter en stund in på passet.

Söndag upp före kl 06:00 för att möta upp gänget på So-Honbu, dags för tävling.
Det var en ganska stor tävlning, med några riktigt vassa fighters, (jag och namn funkar liksom inte)
Förra årets vinnare i All japan open -70 även utagen till World cup var nog den känndaste, även Sam Gilbert från australien var med.
Semifinalen gick mot denna lättviktare  och en 17 åring en fantastisk match när 17 åringen till slut vann efter domslut, han var klart den hungrigaste av dom. 
Den som var väligt roligt att se är hur väl det det syns vem som är deras sensei, såg några kopior från riktigt stora fighters, men som en kopia kommer man aldrig att bli bäst.

Efter tävlingen blev det middag, många var väldigt trötta så det slutade med att det bara var jag, Sunakawa-Sensei och Sano-Senpai som stannade kvar och pratade, jag frågade lite om Ishi-shihan, om hur skillnaden är nu med när han var hos dem.
 Det är påtagligt hur ortoligt älskade och hur mycket han betydde för dem båda. Hur dom försöker föra vidare sättet att instruera som Shihan har lärt dom. 
När jag nämde för dom hur skicklig dom är på att förmedla kännslan av hur en teknik ska vara så tackade dom shihan för det.

Nu är det så att det är 16 dagar kvar innan jag tar flygen hem, det känns både bra och tråkigt att snart måste lämna detta underbara levene som jag har haft i snart tre månader.

3 kommentarer

Kommentarers RSS TrackBack Identifier URI